I´m okej..
Once a failure, always a retard.
If you don´t feel the way I do, it don´t matter cause I´ll never know how you feel.
Jag blir oinspirerad och ledsen an kraven och stressen.
Det kallas tvivel, det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.
You´re living in the dark,
Where no one can see your tears.
But hold your head up high.
Du är resan som jag velat ska ta fart.
Du är gåtan som jag aldrig löser klart.
Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när,
du stack ett hål i min kevlar själ.
Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl.
Kom och gör ett hål i min kevlarsjäl.
Lika patetisk som vanlig..
Men orden är inte mina...
If you don´t feel the way I do, it don´t matter cause I´ll never know how you feel.
Jag blir oinspirerad och ledsen an kraven och stressen.
Det kallas tvivel, det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.
You´re living in the dark,
Where no one can see your tears.
But hold your head up high.
Du är resan som jag velat ska ta fart.
Du är gåtan som jag aldrig löser klart.
Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när,
du stack ett hål i min kevlar själ.
Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl.
Kom och gör ett hål i min kevlarsjäl.
Lika patetisk som vanlig..
Men orden är inte mina...
En patetisk dikt..
Tankarna snurrar.
Känslorna flödar.
Själen är sjukt förvirrad.
Kärleken jag dödar.
Vissa stunder gör det faktiskt lite ont.
Man vet varken in eller ut.
Det gör att tankarna kommer:
när tar detta slut?
När finner jag den rätta?
Eller när finner den rätta mig?
Brutalt jobbigt.
Det är kanske bara att finna sig.
Acceptera läget och vara stark.
Leva själv och njuta.
Inte tänka på kärleken alls,
och tillbaka på den sig luta.
En patetisk liten dikt om kärlek och hur sjukt jobbig den är. Men är ju aldrig nöjd. Man njuter inte av det man har utan längtar bara efter det man inte har. Hur knasigt är inte det? -Väldigt fel.
Brutalt patetisk är jag...fan!
Känslorna flödar.
Själen är sjukt förvirrad.
Kärleken jag dödar.
Vissa stunder gör det faktiskt lite ont.
Man vet varken in eller ut.
Det gör att tankarna kommer:
när tar detta slut?
När finner jag den rätta?
Eller när finner den rätta mig?
Brutalt jobbigt.
Det är kanske bara att finna sig.
Acceptera läget och vara stark.
Leva själv och njuta.
Inte tänka på kärleken alls,
och tillbaka på den sig luta.
En patetisk liten dikt om kärlek och hur sjukt jobbig den är. Men är ju aldrig nöjd. Man njuter inte av det man har utan längtar bara efter det man inte har. Hur knasigt är inte det? -Väldigt fel.
Brutalt patetisk är jag...fan!
