Sjuk?
Jag tror att jag har kommit på att när jag går runt i den här dimman, inser jag inte att jag finns. Eller ja, man lever inte riktigt. Man går bara runt i samma gamla hjulspår hela tiden: man vaknar, somnar om, tvingar sig att gå upp, äter, går till skolan, gör det man brukar och går sen och lägger sig. Allt är vardag och man reflekterar inte riktigt över vad som händer, att man faktiskt lever. Man tar allt förgivet.
Men när jag då och då vaknar upp ur dimman. Så inser jag att jag lever, tiden går, jag måste göra nått vettigt av mitt liv. Men gör jag det? Jo, jag pluggar ju, men hur motiverad är jag...inte särskilt mycket just nu. Allt blev lite mycket helt plötsligt. Mycket stress och press, jag fixar inte det.
Samtidigt som jag vet att jag är inne i dimman nu, kan jag se på det som om jag inte var det. Jag vet hur jag tänker när jag är i dimman och när jag är utanför. Men givetvis är det lite suddigt hur jag tänker när jag är utanför, det händer ju inte så ofta, bara lite då och då. Men det händer oftare och oftare, tycker jag nog allt.
Vad händer om jag kommer ut ur dimman helt? Att jag aldrig går i nån dimma igen. Skrämmande tanke. Men är det kanske det som är livet? Man lever, mår bra och är frisk. Man ser färger, inte bra nått grådassigt, som man gör i dimman. Är jag sjuk då, när jag går i dimman? Jag har ingen aning. Jag känner mig inte sjuk, men det gjorde jag i och för sig inte när jag var det heller. Men om jag vore sjuk borde nån säga det till mig. Får nog gå och prata i morgon, med dom som kan det här.
Lite smått förvirrat lät nog allt det där, kan jag tänka mig. Jag är bara så rädd för att bli sjuk igen. Men så länge jag är rädd för det, blir jag kanske inte sjuk. Det är ju bra isåfall.
Eller, så är jag sjuk, inser inte det och är därför rädd för att bli det, när jag redan är det. Hmm, komplicerat.. Hjärnan är en komplicerad manick. Den är givetvis bra, men den kan spela oss spratt ibland, vilket är mindre bra.
Äh, jag är nog bara trött. Det är ju rätt mycket runt omkring just nu. Ju mer jag skriver, dessto fler känslor och tankar kommer fram. Men jag måste få tömma alla tankar ibland. Det är ju bara det att när dom är tömda kommer det fler, och fler, och fler tankar, och känslor. Jag vet inte riktigt vad man ska göra då. Man är en vandrande känsloklump, spicker när som helst..
Åh, jag blir trött på mig själv, varför ska jag alltid klaga? Jag har inte den blekaste aning om det, tyvärr. Men ska försöka låta bli, för en stund iallafall.
Ska kolla film, låta hjärnverksamheten vila en stund, kan behövas.
Bye bye..
Men när jag då och då vaknar upp ur dimman. Så inser jag att jag lever, tiden går, jag måste göra nått vettigt av mitt liv. Men gör jag det? Jo, jag pluggar ju, men hur motiverad är jag...inte särskilt mycket just nu. Allt blev lite mycket helt plötsligt. Mycket stress och press, jag fixar inte det.
Samtidigt som jag vet att jag är inne i dimman nu, kan jag se på det som om jag inte var det. Jag vet hur jag tänker när jag är i dimman och när jag är utanför. Men givetvis är det lite suddigt hur jag tänker när jag är utanför, det händer ju inte så ofta, bara lite då och då. Men det händer oftare och oftare, tycker jag nog allt.
Vad händer om jag kommer ut ur dimman helt? Att jag aldrig går i nån dimma igen. Skrämmande tanke. Men är det kanske det som är livet? Man lever, mår bra och är frisk. Man ser färger, inte bra nått grådassigt, som man gör i dimman. Är jag sjuk då, när jag går i dimman? Jag har ingen aning. Jag känner mig inte sjuk, men det gjorde jag i och för sig inte när jag var det heller. Men om jag vore sjuk borde nån säga det till mig. Får nog gå och prata i morgon, med dom som kan det här.
Lite smått förvirrat lät nog allt det där, kan jag tänka mig. Jag är bara så rädd för att bli sjuk igen. Men så länge jag är rädd för det, blir jag kanske inte sjuk. Det är ju bra isåfall.
Eller, så är jag sjuk, inser inte det och är därför rädd för att bli det, när jag redan är det. Hmm, komplicerat.. Hjärnan är en komplicerad manick. Den är givetvis bra, men den kan spela oss spratt ibland, vilket är mindre bra.
Äh, jag är nog bara trött. Det är ju rätt mycket runt omkring just nu. Ju mer jag skriver, dessto fler känslor och tankar kommer fram. Men jag måste få tömma alla tankar ibland. Det är ju bara det att när dom är tömda kommer det fler, och fler, och fler tankar, och känslor. Jag vet inte riktigt vad man ska göra då. Man är en vandrande känsloklump, spicker när som helst..
Åh, jag blir trött på mig själv, varför ska jag alltid klaga? Jag har inte den blekaste aning om det, tyvärr. Men ska försöka låta bli, för en stund iallafall.
Ska kolla film, låta hjärnverksamheten vila en stund, kan behövas.
Bye bye..
Kommentarer
Trackback
