thoughts about nothing

Tankarna snurrar. Läxorna förblir ogjorda. Omprovet närmar sig. Känslorna blir känsligare, och starkare. Ensamheten fortsätter att påminna mig om sin närvaro. Ångesten finns med, igen...allt som oftast. Vansinnet skriker i huvudet..

Sjukskrivningen går ut nu sista oktober. Känns bra, men klarar jag det? Jag var helt övertygad nyss om att jag skulle klara det, det fanns inget annat. Jag ska klara av att plugga i drygt ett år till. Jag ska klara bli undersköterska. Jag ska jobba och ha ett normalt liv, slippa skämmas. Inte vara sjukskriven, slippa alla frågor och blickar. Vara normal, vad det nu innebär.

Är fast besluten att klara skolan. Men är sjukt rädd för att bli sjuk igen. Rädslan är stor, för stor ibland är jag rädd. Den tar över precis allt annat. Kanske är det ett friskhetstecken, vem vet. Får kanske svar på det nästa tisdag. Dom som kan det här ska få avgöra det då, det blir att gå och prata av sig lite.

Tårarna rinner. Huvudet värker. Tankarna snurrar, alldeles för fort. Ledsamheten inuti finns med, alldeles för ofta. Oron sliter i bröstet. Jag skriker men ingen hör. Jag sitter själv..

Men jag har en underbar familj och underbara vänner, dom är guld värda!! Vad skulle man göra utan dom?
TACK till alla er som finns och bryr sig och orkar lyssna på mitt tjat!!!

Hjärtat slår. Det är det enda jag hör, hjärtslagen i öronen. Är bedövad, paralyserad, patetisk..

Patetisk är nog det ända rätta ordet misstänker jag. Det är inte så farligt som det låter, jag överdriver och spyr ut onödiga ord. Mitt sätt att få ut allt.
Allt är bra, jag klarar mig, det gör jag alltid...


Bye bye..