Tungt.
Allt som oftast kommer jag på mig själv med att tro att jag går i en dimma. Allt är grått och suddigt. Man är så van vid att må dåligt, att det blir vardag. Jag kommer på mig själv: shit, jag har två katter, jag bor själv, jag är singel... Vad hände? När blev det såhär? Det är som om man inte hinner med för att man går i den här förbaskade dimman. Jag är frisk, men är ofta rädd för att bli sjuk igen. Jag drömmer om att jag är sjuk, jag drömmer om att jag drömmer att jag är sjuk, så när jag vaknar på riktigt vet jag inte om jag är sjuk eller frisk. Lite lätt jobbigt och förvirrande. Jag börjar sakna det förflutna rätt mycket. Vänner, tider, saker man gjort, platser man minns, ja, allt möjligt. Drygt. Man ska ju leva i nuet och blicka framåt. Det gör jag delvis det med, men jag blickar alldeles för mycket bakåt. Saknar, drömmer, hoppas, gråter.
Det gör ont när man tänker på hur jobbig man har vatt, när man mådde som sämst. Min förra pojkvän hade det inte lätt. Visst han var ingen ängel heller, men fy va jobbig jag måste vatt. Jag klarade inte av att åka iväg, men gjorde det ändå, han bodde ju fem mil iväg. Jag klarade inte träffa folk, jag kunde inte vara på nedervåningen i hans hus. När jag festade bara grät och skrek jag. Usch, ångest över dom tiderna. Men gjort är gjort. Hoppas han har det bra nu. Det har jag..
..förutom dimman. Jag blir rädd för mig själv. Särskilt när jag gör dom här upptäkterna, om och om igen, att jag har katter, att jag bor själv m.m. Lite skrämmande. Jag vet att jag har mycket runt omkring mig, mycket stress, som jag inte tål särskilt bra egentligen. Men jag kämpar på, i hopp om att klara det och att inte insjukna igen. Inget roligt att tro att man är förföljd, att man är elak, ständiga extrema skuldkänslor, att veta att alla visste vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag tänkte. Men dom tiderna är förbi, bara hoppas på att dom inte kommer tillbaka. Får se till att inte bli sjuk igen, helt enkelt.
Mycket tungt snack denna gången. Behövde bara få spy ut lite av alla känslor man har.
För övrigt löste det sig med min vän. Vi har pratat och det redde ut sig, skönt. Men man blir ändå lite ledsen när det blir såhär, gång på gång. Men men. Jag klarar mig.
Bye bye..
Det gör ont när man tänker på hur jobbig man har vatt, när man mådde som sämst. Min förra pojkvän hade det inte lätt. Visst han var ingen ängel heller, men fy va jobbig jag måste vatt. Jag klarade inte av att åka iväg, men gjorde det ändå, han bodde ju fem mil iväg. Jag klarade inte träffa folk, jag kunde inte vara på nedervåningen i hans hus. När jag festade bara grät och skrek jag. Usch, ångest över dom tiderna. Men gjort är gjort. Hoppas han har det bra nu. Det har jag..
..förutom dimman. Jag blir rädd för mig själv. Särskilt när jag gör dom här upptäkterna, om och om igen, att jag har katter, att jag bor själv m.m. Lite skrämmande. Jag vet att jag har mycket runt omkring mig, mycket stress, som jag inte tål särskilt bra egentligen. Men jag kämpar på, i hopp om att klara det och att inte insjukna igen. Inget roligt att tro att man är förföljd, att man är elak, ständiga extrema skuldkänslor, att veta att alla visste vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag tänkte. Men dom tiderna är förbi, bara hoppas på att dom inte kommer tillbaka. Får se till att inte bli sjuk igen, helt enkelt.
Mycket tungt snack denna gången. Behövde bara få spy ut lite av alla känslor man har.
För övrigt löste det sig med min vän. Vi har pratat och det redde ut sig, skönt. Men man blir ändå lite ledsen när det blir såhär, gång på gång. Men men. Jag klarar mig.
Bye bye..
Kommentarer
Trackback
