thoughts about nothing

Tankarna fortsätter att snurra runt, mer och mer, fortare och fortare...drygt. Jag vill så gärna, så mycket, men det blir så lite och bara skit av det. Varför kan man inte bara säga till folk precis det man vill? Nä, för man vågar inte, men är rädd för vad svaret skulle bli, få ett "nej", eller att dom ska ta avstånd. Jag hatar att göra folk ledsna, arga, besvikna, särskilt om dom är det på mig. Man vill vara omtyckt av alla, men det går ju tyvärr inte. Så är det bara, helt enkelt.
Usch, nu kände jag att det blev lite flummigt och otydligt. Kanske det som är meningen, eller, jag vet faktiskt inte. Måste bara få ut det, vågar inte säga det direkt till dig...
Jag vet inte ens vad det är jag inte vågar säga, inget egentligen kanske. Man är bara fjantig. Men jag blev glad, du gjorde mig glad. Äh, jag vet inte, du kanske redan har nån, vad vet jag. Som sagt, vågar ju inte fråga....
Kärlek är ett jävla påhitt..
Jag önskar att jag var mer modig. Att jag sa precis vad jag tänkte och tyckte, att jag inte brydde mig så mycket om vad folk sa, tyckte eller tänkte. Men så är ju inte fallet. Jag bryr mig alldeles för mycket om andra och vad dom tycker, så jag vågar helt enkelt inte. Fan!
Ja ja...det löser sig väl. Det blir nog bra. Mitt motto är ju ändå att man bara lever en gång. Då borde man våga mer, försöka mer. Jag borde leva mer efter det, även om jag är mycket bättre på det nu än vad jag har varit, så kan man ju alltid bli bättre. Och det ska jag bli.


Jag har druckit kaffe idag med, mycket trevligt, och gott faktiskt. Men jag var ju givetvis tvungen att ha socker i. Eller kanske, att ha kaffe till sockret, som dom sa. Men så mycket socker hade jag faktiskt inte. :)
Hoppas vi kan göra om det snart igen, fika alltså. Himla trevligt måste jag ju säga, och inspirerande med för den delen.


Som vanligt ska jag gå och göra läxa nu och fundera på var jag kan få tag på fyra tusen nånstans. :)


Bye bye..