thoughts about nothing

Jag saknar, tänker tillbaka, gråter en skvätt och undrar.. Undrar vad som hände? Vart tog alla vägen? Gled vi isär? Det är tråkigt när man mister vänner, på ett eller annat sätt. Man har kännt varann så väl, umgåtts i princip hela tiden, pratat om allt och verkligen kännt varann. Hur kan det då bli så? Man ses aldrig, man pratar knappt, men vet inte vad som händer i den andras liv...man blir glömd.
Det är himla tråkigt. Man blir ledsen. Jag har så svårt att släppa det. Jag vill att det ska vara som förr, fast om jag fick behålla de vänner jag har nu, för dom älskar jag. Är givetvis fruktansvärt glad att jag har de vänner som jag har. Tack för att ni finns!! Ni är guld!

Äh, man är så patetisk, blödig, lipig och jobbig...
Får nog gå och rensa ut mina tankar uppe på motellet, göra lite läxa och snacka lite skit, det enda rätta. :)


Bye bye..

Tankarna fortsätter att snurra runt, mer och mer, fortare och fortare...drygt. Jag vill så gärna, så mycket, men det blir så lite och bara skit av det. Varför kan man inte bara säga till folk precis det man vill? Nä, för man vågar inte, men är rädd för vad svaret skulle bli, få ett "nej", eller att dom ska ta avstånd. Jag hatar att göra folk ledsna, arga, besvikna, särskilt om dom är det på mig. Man vill vara omtyckt av alla, men det går ju tyvärr inte. Så är det bara, helt enkelt.
Usch, nu kände jag att det blev lite flummigt och otydligt. Kanske det som är meningen, eller, jag vet faktiskt inte. Måste bara få ut det, vågar inte säga det direkt till dig...
Jag vet inte ens vad det är jag inte vågar säga, inget egentligen kanske. Man är bara fjantig. Men jag blev glad, du gjorde mig glad. Äh, jag vet inte, du kanske redan har nån, vad vet jag. Som sagt, vågar ju inte fråga....
Kärlek är ett jävla påhitt..
Jag önskar att jag var mer modig. Att jag sa precis vad jag tänkte och tyckte, att jag inte brydde mig så mycket om vad folk sa, tyckte eller tänkte. Men så är ju inte fallet. Jag bryr mig alldeles för mycket om andra och vad dom tycker, så jag vågar helt enkelt inte. Fan!
Ja ja...det löser sig väl. Det blir nog bra. Mitt motto är ju ändå att man bara lever en gång. Då borde man våga mer, försöka mer. Jag borde leva mer efter det, även om jag är mycket bättre på det nu än vad jag har varit, så kan man ju alltid bli bättre. Och det ska jag bli.


Jag har druckit kaffe idag med, mycket trevligt, och gott faktiskt. Men jag var ju givetvis tvungen att ha socker i. Eller kanske, att ha kaffe till sockret, som dom sa. Men så mycket socker hade jag faktiskt inte. :)
Hoppas vi kan göra om det snart igen, fika alltså. Himla trevligt måste jag ju säga, och inspirerande med för den delen.


Som vanligt ska jag gå och göra läxa nu och fundera på var jag kan få tag på fyra tusen nånstans. :)


Bye bye..

Nu är jag trött på att vara ensam. Jag vill också ha nån....nån att hålla om, nån att bry sig om, nån som bryr sig om mig, nån att älska... Jag vill ha nån att spendera tid med. Kolla film en regnig höstkväll. Mysigt.
Men icke, det ska ju tydligen va skitsvårt. Men det kommer kanske, en dag hittar jag också en partner...
Kärlek är krångligt, men underbart när det är bra.


Men tankarna har satts igång. Jag tänker för fullt...och känner..men vad? Det vet jag inte. Vågar inte heller tillåta mig att känna efter helt. Man vet ju aldrig, och palla bli sårad..igen. Jewla skit.
Men man måste väl våga bli sårad för att hitta den rätta. Det är bara att slänga sig ut, blotta sig själv och hoppas på det bästa.


Kille eller tjej...tjej eller kille... vad spelar det för roll? Kärleken är könslös!!


Ja, man kan nog säga att jag är lite förvirrad. Hmmm.. Men det ska nog gå bra. Än har jag inte gett upp hoppet, det finns nån för alla. Mycket tankar och funderingar. Får nog sova en stund och vila hjärnan...


Bye bye..