thoughts about nothing

Hon vill gärna tro att du kommit hit för att stanna
Hon vill gärna tro att du är den du utger dig för
Hon lyssnar till dig, du är varm och förtrolig
Hon lyssnar till dig och vill gärna tro allt hon hör

Men hon tror att det som har makten att föra oss samman
rimmligen också har makten att dra oss isär
Hon tror att allt som kan byggas också en gång ska raseras
ändå håller hon om dig så ömt varje gång du är där

För hon vill bli förd bakom ljuset
Hon vill ha kyssar och smek

Hon säger: Ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug som om allt var en lek
Hon säger: Ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug under kyssar och smek

Då hennes ögon är öppna är mörkret där och fördunklar
Hon tänker vi blundar för ljuset bländare kan ingen se
Så hon sluter sig till att hon aldrig sett något riktigt
Hon sluter sig till att hon inte vet hur något är

Men finns någonting som är ställt bortom rimmliga tvivel
Finns någonting som en blind stackars sate kan hålla för sant
Det finns ingenting som hon blint kan blunda och tro på
Det finns ingenting som föralltid känns likadant

För hon vill bli förd bakom ljuset
Hon vill ha kyssar och smek

Hon säger: Ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug som om allt var en lek
Hon säger: Ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug under kyssar och smek

För hon vill bli kramad och hållen
Hon vill bli vaggad till ro

Hon säger: Ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug för jag vill gärna tro
Hon säger: Ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug för en som vill tro






Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte, om jag dör blir det för detta leende jag dog
Och jag minns hur jag så ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig - leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig
Du var inte där för mig



Lisa Ekdahl är för jävla bra alltså..
Vill bara uttrycka lite vad jag känner, men det är alldeles för svårt.



Bye bye..

Jag har haft en jättetrevligt kväll. Men plötsligt kommer ångesten över mig. Klämmer åt min bröstkorg, så jag inte får luft...taskigt. Vad har jag gjort för ont? Vad har jag gjort för att jag inte ska få nån luft, inte få andas? Jag vet inte..jo, hoppats. Jag har hoppats och drömt. Jag vet att det är för bra för att vara sant, men ändå hoppas jag, och jag drömmer. Det är därför jag straffas nu.. Ingen ska få må bra. Jag ska vara själv resten av livet, ensam, helt själv...
Nä, jag tror, jag hoppas, jag vet att jag inte kommer leva själv. Vet bara inte med vem. Jag har ju alltid en jag vet, en som är bra. Man blir bara så glad. Ler med hela kroppen. Man hoppas att denna gången, denna gången då jävlar..
Jag blir så glad när du verkar bry dig. Men varför gör du det? För att vara snäll? För att få ligga? För att du faktiskt bryr dig? Det sistnämnda vill jag hoppas på. Kanske löjligt, men jag hoppas.
Vi ses på söndag....


Bye bye..

Flickan står själv.
Hon tittar förundrat på när alla dom andra har nån.
Hon vill känna sig älskad,
omtyckt och behövd.
Hon har familj och vänner som bryr sig,
det vet hon.
Men hon vill ha nått annat,
nån att mysa med på kvällarna när regnet rinner nerför fönstrena,
nån att kolla på film med när snön blåser ute,
nån att säga hej till när hon kommer hem.
Det är det hon vill.
Flickan som sitter själv...


Det är en del tankar som snurrar runt i huvudet. Man vill så mycket och vågar så lite. Ändå vågar jag mer än vad som är bra för mitt eget bästa tror jag. Ibland är det så iallafall. Jag tänker inte alltid så långt som man borde. Jag tänker bara på att man lever en gång om skit samma om man gör bort sig, då vet man iallafall. Det är väl i och för sig sant, men drygt att man alltid ska göra bort sig.
Men just nu är jag rätt glad. Har inte tränat idag, men imon blir det nog, så vi får väl se. :) Kan inte sluta le. Inser hur många som bryr sig och vilka fantastiska människor man har runt omkring sig. Är bara glad helt enkelt.


Bye bye..

Löjligt patetisk..men sån är jag, antar jag. Är helt sprallig och vill inte sova, för ovanlighetens skull. Har vatt och tränat idag med. Fick dock sjukt ont i benen så jag fick byta från gångbandet till crossen.
Genomsvett och helt illröd i ansiktet...mmm, snyggt Emilia. Men men. Tränar man så gör man, då ser man ut så, om det finns nån snygging i närheten eller inte. Åh, ja, snygg, mmm...

Men varför inbilla sig? Varför tro och hoppas? Jag har inte sån tur. Men jag tror att man kan få må bra en stund iallafall, se men inte röra och känna. Funkar inte det? Jo, jag vill tro det, för en stund iallafall. Ja, tills jag gör bort mig. Suck, alltid kommer man till den punkten när man måste inse och släppa. Men vad finns det att släppa? - inget. Det finns inget, bara i mina tankar och det räcker för tillfället. Jag ler..


Bye bye..

Ordbasjar - leker - spyr ut ord - tankar får liv - allt kommer ut...

Är sjukt pepp på att träna nu. Vi blev inspirerade idag, till tusen, tycker jag iallafall. Det går ju inte att sticka under stolen med att han är snygg med. :P På söndag då jävlar. Moahaha. Men vi ska träna innan dess med givetvis. Nu ska de här jewla extrakilona bort! Bort, bort, gone and away...förhoppningsvis.

Jag är lite sprallig. Är glad, men feg. Löjlig, men kanske att jag vågar.. Får se.

Jag har pratat med henne på försäkringskassan idag med. Snart får jag papprena om att min sjukskrivning tar slut, nu sista oktober. Känns underbart!!!!! Snart är jag också "normal". Det är efterlängtat må jag säga!
En normal tjej som pluggar på komvux till undersköterska och får pengar från CSN. Lovely..


Bye bye..

Jag skulle helt kortfattat berätta inför klassen och läraren vad jag skulle skriva mitt arbete om, det var det enda jag skulle säga. Och va hände? Jo:
Hjärtat dunkar, det är det enda jag hör. Jag mår illa. Åh shit, jag kommer svimma. Jag blir helt varm och jag känner hjärtats slag i hela kroppen.
Varför blir det så? Det var ju inget speciellt jag skulle säga egentligen. Men fy va obehagligt det är när man bara hör och känner sina hjärtslag, inget annat existerar just då. Fruktansvärt!

Idag är det iallafall fredag, skönt. Det blir fika, träning, antingen idol eller mat, eller båda. :) Ska bli en trevlig kväll. Imon fyller en vän 20 år, så då kanske det blir lite fest, förhoppningsvis. Trots medicinkur för bilhålsinflammation. Men jag ska bara ta nått glas vin, ingen fara.

Ge mig lite kärlek..


Bye bye..

Skrev omprov idag. Tror jag klarade det faktiskt. Skönt.

Sitter och lyssnar på Melissa Horn. Helt sjuuukt bra alltså!!!
Men tankarna sätts igång. Det är lite drygt.. Jag vill så gärna ha nån. Nån som är bra, snäll, rolig och snygg gör det ju inget om människan är heller. Men men, det kommer väl..

Har haft en bra dag för övrigt. Förutom den himla huvudvärken, varenda jäkla dag...spänningshuvudvärk. Hur kul är det? Inte särskilt måste jag ju säga.


Bye bye..

Jag önskar att jag var liten igen. Kunde se ut hur man ville; klä sig hur man ville, sminka sig hur man ville och fixa håret som man ville. Man kunde göra det man ville utan att tänka efter särskilt mycket. Allt löste sig lixom. Man hade inte så mycket ansvar.
Nu är man vuxen, med allt ansvar och ett visst sätt man måste vara på: vuxen. Jag kräks på det här med att vara vuxen, gillar inte det alls!!
Jag tror att jag lever kvar i fjortistiden, som alla säger. Trist, men antagligen sant. Jag är kanske den eviga fjortisen...ofrivilligt. Varför kan jag inte bara släppa det? För svårt, för mycket att sakna, för mycket att blicka tillbaka till. Man fick sticka ut och vara rebellisk, det hörde till åldern. Men hur skulle det se ut om jag nu kom i mina svarta byxor med gult ludd på och en rosa jacka till det? Många hade nog rynkat på näsan och undrat vad jag höll på med, jag är för gammal för sånt.

Jag saknar, jag önskar, jag drömmer, jag glömmer...

Jaa, lika patetsik som vanligt. Så kan det vara ibland, drygt. Åh, får spel på mig själv. Varför kan man inte bara släppa det?!! Varför kan man inte bara vara nöjd?!! Varför ska man alltid klaga?!!
- vet ej.

Äh, glöm allt!
Jag är nöjd med den jag är och med min ålder. Det var nog inte lättare förr, som jag vill tro. Man hade sina problem då med, som var stora då. Vad vet väl jag...en förvirrad liten flicka..


Bye bye..

Har träffat en gammal vän idag. En vän som har betytt väldigt mycket för mig. Blev så himla glad när jag fick messet. Tack, du förgyllde min dag..
Har även kollat på film: "män som hatar kvinnor". Väldigt bra film, men himla grisig. Fy vilka hemska människor det finns. Men sällskapet till filmen var himla trevligt, även en till som förgyllde min dag, tack.
Sen är det ju mina vänner och familj som alltid förgyller mina dagar, TACK!!! Jag vore ingenting utan er!

Men sen är det ju dom här förbaskade läxorna. Dom hopar sig. Jag har omprov på torsdag, borde kanske öppna boken...


Är helt slut, men har haft en jättebra dag. Kan inte tacka alla som finns i mitt liv och förgyller det tillräckligt mycket. Tack, tack, tack...


Bye bye..

Tankarna snurrar. Läxorna förblir ogjorda. Omprovet närmar sig. Känslorna blir känsligare, och starkare. Ensamheten fortsätter att påminna mig om sin närvaro. Ångesten finns med, igen...allt som oftast. Vansinnet skriker i huvudet..

Sjukskrivningen går ut nu sista oktober. Känns bra, men klarar jag det? Jag var helt övertygad nyss om att jag skulle klara det, det fanns inget annat. Jag ska klara av att plugga i drygt ett år till. Jag ska klara bli undersköterska. Jag ska jobba och ha ett normalt liv, slippa skämmas. Inte vara sjukskriven, slippa alla frågor och blickar. Vara normal, vad det nu innebär.

Är fast besluten att klara skolan. Men är sjukt rädd för att bli sjuk igen. Rädslan är stor, för stor ibland är jag rädd. Den tar över precis allt annat. Kanske är det ett friskhetstecken, vem vet. Får kanske svar på det nästa tisdag. Dom som kan det här ska få avgöra det då, det blir att gå och prata av sig lite.

Tårarna rinner. Huvudet värker. Tankarna snurrar, alldeles för fort. Ledsamheten inuti finns med, alldeles för ofta. Oron sliter i bröstet. Jag skriker men ingen hör. Jag sitter själv..

Men jag har en underbar familj och underbara vänner, dom är guld värda!! Vad skulle man göra utan dom?
TACK till alla er som finns och bryr sig och orkar lyssna på mitt tjat!!!

Hjärtat slår. Det är det enda jag hör, hjärtslagen i öronen. Är bedövad, paralyserad, patetisk..

Patetisk är nog det ända rätta ordet misstänker jag. Det är inte så farligt som det låter, jag överdriver och spyr ut onödiga ord. Mitt sätt att få ut allt.
Allt är bra, jag klarar mig, det gör jag alltid...


Bye bye..

Jag tror att jag har kommit på att när jag går runt i den här dimman, inser jag inte att jag finns. Eller ja, man lever inte riktigt. Man går bara runt i samma gamla hjulspår hela tiden: man vaknar, somnar om, tvingar sig att gå upp, äter, går till skolan, gör det man brukar och går sen och lägger sig. Allt är vardag och man reflekterar inte riktigt över vad som händer, att man faktiskt lever. Man tar allt förgivet.
Men när jag då och då vaknar upp ur dimman. Så inser jag att jag lever, tiden går, jag måste göra nått vettigt av mitt liv. Men gör jag det? Jo, jag pluggar ju, men hur motiverad är jag...inte särskilt mycket just nu. Allt blev lite mycket helt plötsligt. Mycket stress och press, jag fixar inte det.
Samtidigt som jag vet att jag är inne i dimman nu, kan jag se på det som om jag inte var det. Jag vet hur jag tänker när jag är i dimman och när jag är utanför. Men givetvis är det lite suddigt hur jag tänker när jag är utanför, det händer ju inte så ofta, bara lite då och då. Men det händer oftare och oftare, tycker jag nog allt.
Vad händer om jag kommer ut ur dimman helt? Att jag aldrig går i nån dimma igen. Skrämmande tanke. Men är det kanske det som är livet? Man lever, mår bra och är frisk. Man ser färger, inte bra nått grådassigt, som man gör i dimman. Är jag sjuk då, när jag går i dimman? Jag har ingen aning. Jag känner mig inte sjuk, men det gjorde jag i och för sig inte när jag var det heller. Men om jag vore sjuk borde nån säga det till mig. Får nog gå och prata i morgon, med dom som kan det här.

Lite smått förvirrat lät nog allt det där, kan jag tänka mig. Jag är bara så rädd för att bli sjuk igen. Men så länge jag är rädd för det, blir jag kanske inte sjuk. Det är ju bra isåfall.
Eller, så är jag sjuk, inser inte det och är därför rädd för att bli det, när jag redan är det. Hmm, komplicerat.. Hjärnan är en komplicerad manick. Den är givetvis bra, men den kan spela oss spratt ibland, vilket är mindre bra.
Äh, jag är nog bara trött. Det är ju rätt mycket runt omkring just nu. Ju mer jag skriver, dessto fler känslor och tankar kommer fram. Men jag måste få tömma alla tankar ibland. Det är ju bara det att när dom är tömda kommer det fler, och fler, och fler tankar, och känslor. Jag vet inte riktigt vad man ska göra då. Man är en vandrande känsloklump, spicker när som helst..
Åh, jag blir trött på mig själv, varför ska jag alltid klaga? Jag har inte den blekaste aning om det, tyvärr. Men ska försöka låta bli, för en stund iallafall.
Ska kolla film, låta hjärnverksamheten vila en stund, kan behövas.


Bye bye..

Allt som oftast kommer jag på mig själv med att tro att jag går i en dimma. Allt är grått och suddigt. Man är så van vid att må dåligt, att det blir vardag. Jag kommer på mig själv: shit, jag har två katter, jag bor själv, jag är singel... Vad hände? När blev det såhär? Det är som om man inte hinner med för att man går i den här förbaskade dimman. Jag är frisk, men är ofta rädd för att bli sjuk igen. Jag drömmer om att jag är sjuk, jag drömmer om att jag drömmer att jag är sjuk, så när jag vaknar på riktigt vet jag inte om jag är sjuk eller frisk. Lite lätt jobbigt och förvirrande. Jag börjar sakna det förflutna rätt mycket. Vänner, tider, saker man gjort, platser man minns, ja, allt möjligt. Drygt. Man ska ju leva i nuet och blicka framåt. Det gör jag delvis det med, men jag blickar alldeles för mycket bakåt. Saknar, drömmer, hoppas, gråter.

Det gör ont när man tänker på hur jobbig man har vatt, när man mådde som sämst. Min förra pojkvän hade det inte lätt. Visst han var ingen ängel heller, men fy va jobbig jag måste vatt. Jag klarade inte av att åka iväg, men gjorde det ändå, han bodde ju fem mil iväg. Jag klarade inte träffa folk, jag kunde inte vara på nedervåningen i hans hus. När jag festade bara grät och skrek jag. Usch, ångest över dom tiderna. Men gjort är gjort. Hoppas han har det bra nu. Det har jag..
..förutom dimman. Jag blir rädd för mig själv. Särskilt när jag gör dom här upptäkterna, om och om igen, att jag har katter, att jag bor själv m.m. Lite skrämmande. Jag vet att jag har mycket runt omkring mig, mycket stress, som jag inte tål särskilt bra egentligen. Men jag kämpar på, i hopp om att klara det och att inte insjukna igen. Inget roligt att tro att man är förföljd, att man är elak, ständiga extrema skuldkänslor, att veta att alla visste vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag tänkte. Men dom tiderna är förbi, bara hoppas på att dom inte kommer tillbaka. Får se till att inte bli sjuk igen, helt enkelt.

Mycket tungt snack denna gången. Behövde bara få spy ut lite av alla känslor man har.
För övrigt löste det sig med min vän. Vi har pratat och det redde ut sig, skönt. Men man blir ändå lite ledsen när det blir såhär, gång på gång. Men men. Jag klarar mig.


Bye bye..

Så, den nyaste bilden på mig. Fick höra av en lite fjortis uppåt i landet att jag var ful. Vet ej varför han var tvungen att säga det, men tydligen så tyckte han att han var skitsnygg och det gav honom rätten att säga att andra är fula. Inte vet jag. Har för övrigt inte en susning om vem han är. Men men. Lite tråkigt att höra, men palla bry sig. Jag känner inte honom så varför ska jag ta åt mig? Nä, det tänker jag inte göra lillkillen..så det så!!


Allt känns lite bättre nu med. Jag ligger fortfarande efter lite i skolan och det är hur mycket som helst att göra där, men läxor och prov och grejer. Men samtidigt är det ju roligt. Jobbet känns också lättare och det ska faktiskt bli roligt. Men lite mer motivation hade inte skadat.


Jag har fortfarande inte hört av min vän som jag skulle träffa förra tisdagen. Har försökt att ringa, men utan några större framsteg. Hade dock ett missat samtal i lördags natt, ringde upp tjugo minuter senare - men inget svar. Typiskt.. Jag blir bara så ledsen, trött och frustrerad. Vad ska man göra och har jag gjort något fel? Man får ju inte svar på sina frågor, så därför ringer man, och man ringer, och tyvärr så ringer man. Antagligen blir jag tjatig - men svara då!! Så slipper du ha så många missade samtal från mig, vill bara ha mina svar, sen kan jag lämna dig ifred om du vill......ÅHH! Palla..


Nä, det får väl bli sängen nu. Jag hör den ropa efter mig..och jag känner mig faktiskt ganska trött. Eller rättare sagt så är jag helt dundertrött. Ska bli skönt att sova, önskar bara att man vore utvilad när man vaknade. Men men. Man kan inte få allt här i livet.


Bye bye..