Bra bra...
Sitter och lyssnar på Melissa Horn. Helt sjuuukt bra alltså!!!
Men tankarna sätts igång. Det är lite drygt.. Jag vill så gärna ha nån. Nån som är bra, snäll, rolig och snygg gör det ju inget om människan är heller. Men men, det kommer väl..
Har haft en bra dag för övrigt. Förutom den himla huvudvärken, varenda jäkla dag...spänningshuvudvärk. Hur kul är det? Inte särskilt måste jag ju säga.
Bye bye..
Fjortis?
Nu är man vuxen, med allt ansvar och ett visst sätt man måste vara på: vuxen. Jag kräks på det här med att vara vuxen, gillar inte det alls!!
Jag tror att jag lever kvar i fjortistiden, som alla säger. Trist, men antagligen sant. Jag är kanske den eviga fjortisen...ofrivilligt. Varför kan jag inte bara släppa det? För svårt, för mycket att sakna, för mycket att blicka tillbaka till. Man fick sticka ut och vara rebellisk, det hörde till åldern. Men hur skulle det se ut om jag nu kom i mina svarta byxor med gult ludd på och en rosa jacka till det? Många hade nog rynkat på näsan och undrat vad jag höll på med, jag är för gammal för sånt.
Jag saknar, jag önskar, jag drömmer, jag glömmer...
Jaa, lika patetsik som vanligt. Så kan det vara ibland, drygt. Åh, får spel på mig själv. Varför kan man inte bara släppa det?!! Varför kan man inte bara vara nöjd?!! Varför ska man alltid klaga?!!
- vet ej.
Äh, glöm allt!
Jag är nöjd med den jag är och med min ålder. Det var nog inte lättare förr, som jag vill tro. Man hade sina problem då med, som var stora då. Vad vet väl jag...en förvirrad liten flicka..
Bye bye..
Förgylld dag.
Har även kollat på film: "män som hatar kvinnor". Väldigt bra film, men himla grisig. Fy vilka hemska människor det finns. Men sällskapet till filmen var himla trevligt, även en till som förgyllde min dag, tack.
Sen är det ju mina vänner och familj som alltid förgyller mina dagar, TACK!!! Jag vore ingenting utan er!
Men sen är det ju dom här förbaskade läxorna. Dom hopar sig. Jag har omprov på torsdag, borde kanske öppna boken...
Är helt slut, men har haft en jättebra dag. Kan inte tacka alla som finns i mitt liv och förgyller det tillräckligt mycket. Tack, tack, tack...
Bye bye..
Patetisk...
Sjukskrivningen går ut nu sista oktober. Känns bra, men klarar jag det? Jag var helt övertygad nyss om att jag skulle klara det, det fanns inget annat. Jag ska klara av att plugga i drygt ett år till. Jag ska klara bli undersköterska. Jag ska jobba och ha ett normalt liv, slippa skämmas. Inte vara sjukskriven, slippa alla frågor och blickar. Vara normal, vad det nu innebär.
Är fast besluten att klara skolan. Men är sjukt rädd för att bli sjuk igen. Rädslan är stor, för stor ibland är jag rädd. Den tar över precis allt annat. Kanske är det ett friskhetstecken, vem vet. Får kanske svar på det nästa tisdag. Dom som kan det här ska få avgöra det då, det blir att gå och prata av sig lite.
Tårarna rinner. Huvudet värker. Tankarna snurrar, alldeles för fort. Ledsamheten inuti finns med, alldeles för ofta. Oron sliter i bröstet. Jag skriker men ingen hör. Jag sitter själv..
Men jag har en underbar familj och underbara vänner, dom är guld värda!! Vad skulle man göra utan dom?
TACK till alla er som finns och bryr sig och orkar lyssna på mitt tjat!!!
Hjärtat slår. Det är det enda jag hör, hjärtslagen i öronen. Är bedövad, paralyserad, patetisk..
Patetisk är nog det ända rätta ordet misstänker jag. Det är inte så farligt som det låter, jag överdriver och spyr ut onödiga ord. Mitt sätt att få ut allt.
Allt är bra, jag klarar mig, det gör jag alltid...
Bye bye..
Sjuk?
Men när jag då och då vaknar upp ur dimman. Så inser jag att jag lever, tiden går, jag måste göra nått vettigt av mitt liv. Men gör jag det? Jo, jag pluggar ju, men hur motiverad är jag...inte särskilt mycket just nu. Allt blev lite mycket helt plötsligt. Mycket stress och press, jag fixar inte det.
Samtidigt som jag vet att jag är inne i dimman nu, kan jag se på det som om jag inte var det. Jag vet hur jag tänker när jag är i dimman och när jag är utanför. Men givetvis är det lite suddigt hur jag tänker när jag är utanför, det händer ju inte så ofta, bara lite då och då. Men det händer oftare och oftare, tycker jag nog allt.
Vad händer om jag kommer ut ur dimman helt? Att jag aldrig går i nån dimma igen. Skrämmande tanke. Men är det kanske det som är livet? Man lever, mår bra och är frisk. Man ser färger, inte bra nått grådassigt, som man gör i dimman. Är jag sjuk då, när jag går i dimman? Jag har ingen aning. Jag känner mig inte sjuk, men det gjorde jag i och för sig inte när jag var det heller. Men om jag vore sjuk borde nån säga det till mig. Får nog gå och prata i morgon, med dom som kan det här.
Lite smått förvirrat lät nog allt det där, kan jag tänka mig. Jag är bara så rädd för att bli sjuk igen. Men så länge jag är rädd för det, blir jag kanske inte sjuk. Det är ju bra isåfall.
Eller, så är jag sjuk, inser inte det och är därför rädd för att bli det, när jag redan är det. Hmm, komplicerat.. Hjärnan är en komplicerad manick. Den är givetvis bra, men den kan spela oss spratt ibland, vilket är mindre bra.
Äh, jag är nog bara trött. Det är ju rätt mycket runt omkring just nu. Ju mer jag skriver, dessto fler känslor och tankar kommer fram. Men jag måste få tömma alla tankar ibland. Det är ju bara det att när dom är tömda kommer det fler, och fler, och fler tankar, och känslor. Jag vet inte riktigt vad man ska göra då. Man är en vandrande känsloklump, spicker när som helst..
Åh, jag blir trött på mig själv, varför ska jag alltid klaga? Jag har inte den blekaste aning om det, tyvärr. Men ska försöka låta bli, för en stund iallafall.
Ska kolla film, låta hjärnverksamheten vila en stund, kan behövas.
Bye bye..
Tungt.
Det gör ont när man tänker på hur jobbig man har vatt, när man mådde som sämst. Min förra pojkvän hade det inte lätt. Visst han var ingen ängel heller, men fy va jobbig jag måste vatt. Jag klarade inte av att åka iväg, men gjorde det ändå, han bodde ju fem mil iväg. Jag klarade inte träffa folk, jag kunde inte vara på nedervåningen i hans hus. När jag festade bara grät och skrek jag. Usch, ångest över dom tiderna. Men gjort är gjort. Hoppas han har det bra nu. Det har jag..
..förutom dimman. Jag blir rädd för mig själv. Särskilt när jag gör dom här upptäkterna, om och om igen, att jag har katter, att jag bor själv m.m. Lite skrämmande. Jag vet att jag har mycket runt omkring mig, mycket stress, som jag inte tål särskilt bra egentligen. Men jag kämpar på, i hopp om att klara det och att inte insjukna igen. Inget roligt att tro att man är förföljd, att man är elak, ständiga extrema skuldkänslor, att veta att alla visste vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag tänkte. Men dom tiderna är förbi, bara hoppas på att dom inte kommer tillbaka. Får se till att inte bli sjuk igen, helt enkelt.
Mycket tungt snack denna gången. Behövde bara få spy ut lite av alla känslor man har.
För övrigt löste det sig med min vän. Vi har pratat och det redde ut sig, skönt. Men man blir ändå lite ledsen när det blir såhär, gång på gång. Men men. Jag klarar mig.
Bye bye..
Lite bättre..
Så, den nyaste bilden på mig. Fick höra av en lite fjortis uppåt i landet att jag var ful. Vet ej varför han var tvungen att säga det, men tydligen så tyckte han att han var skitsnygg och det gav honom rätten att säga att andra är fula. Inte vet jag. Har för övrigt inte en susning om vem han är. Men men. Lite tråkigt att höra, men palla bry sig. Jag känner inte honom så varför ska jag ta åt mig? Nä, det tänker jag inte göra lillkillen..så det så!!
Allt känns lite bättre nu med. Jag ligger fortfarande efter lite i skolan och det är hur mycket som helst att göra där, men läxor och prov och grejer. Men samtidigt är det ju roligt. Jobbet känns också lättare och det ska faktiskt bli roligt. Men lite mer motivation hade inte skadat.
Jag har fortfarande inte hört av min vän som jag skulle träffa förra tisdagen. Har försökt att ringa, men utan några större framsteg. Hade dock ett missat samtal i lördags natt, ringde upp tjugo minuter senare - men inget svar. Typiskt.. Jag blir bara så ledsen, trött och frustrerad. Vad ska man göra och har jag gjort något fel? Man får ju inte svar på sina frågor, så därför ringer man, och man ringer, och tyvärr så ringer man. Antagligen blir jag tjatig - men svara då!! Så slipper du ha så många missade samtal från mig, vill bara ha mina svar, sen kan jag lämna dig ifred om du vill......ÅHH! Palla..
Nä, det får väl bli sängen nu. Jag hör den ropa efter mig..och jag känner mig faktiskt ganska trött. Eller rättare sagt så är jag helt dundertrött. Ska bli skönt att sova, önskar bara att man vore utvilad när man vaknade. Men men. Man kan inte få allt här i livet.
Bye bye..
Drunknar.
Jag blir bara så....åhh....jag vet inte..trött. Jag blev så glad igår, men åter igen, fel av mig. Vi skulle ses idag, och det var inte jag som hade proppsat på det, utan du ringde och frågade mig. Jätteglad blev jag. Men icke att vi sågs. Du skiter i att svara i telefonen och kan inte höra av dig och säga varför det inte blev som vi hade sagt. Jag tycker det är lite dåligt och jag blir faktiskt ledsen. Men jag vet iallfall att vi är kompisar nu, det känns bra, inte bara ytligt bekanta. Tjejer och killar pratar definitivt två helt olika språk.
Jag vet inte om detta blev för mycket. Hon på försökringskassan tyckte inte att jag både skulle jobba och gå i skolan. För att det int skulle bli för mycket för mig, så att jag kanske blir sjuk igen. Jaja, tänkte jag, det blir jag inte, jag mår bra och jag vill verkligen detta. Men nu börjar jag undra.. Jag vill fortfarande, men samtidigt känner jag hur trött jag är, hela tiden. Men jag måste ju även lösa pengaproblemen. I december vet jag inte om jag får några pengar alls. Hur ska man göra? Hur klarar alla andra av det? Äh, jag ska fixa det. Bit ihop och kämpa på!!
Bye bye..
Strunt..
Men jag antar att jag inte ska klaga. Jag har skrivit mvg på de två första proven. Det känns ju helt underbart. Får se hur det går på provet på måndag, nöjer mig med ett godkänt, men hade inte vatt helt fel med ett högre betyg.
Jag hade för övrigt en mycket trevlig kväll igår...tjejkväll. Men mat och prat och lite idol. Tack tjejer, himla trevligt. Vi får ta och göra om det snart igen. Vi behöver ju alla prata av oss lite grann. Och trevligt sällskap är ju aldrig fel!!
Lägenheten måste städas. Maten måste göras. Disken måste diskas. Tvätten måste tvättas, hann ju inte tvätta idag. Msn måste fixas. Läxorna måste göras. Räkningarna måste betalas. Pengarna måste räcka.
Bloggen måste uppdateras..
..weey, en grej avklarad..
Bye bye..
Saknar!
Jag saknar, tänker tillbaka, gråter en skvätt och undrar.. Undrar vad som hände? Vart tog alla vägen? Gled vi isär? Det är tråkigt när man mister vänner, på ett eller annat sätt. Man har kännt varann så väl, umgåtts i princip hela tiden, pratat om allt och verkligen kännt varann. Hur kan det då bli så? Man ses aldrig, man pratar knappt, men vet inte vad som händer i den andras liv...man blir glömd.
Det är himla tråkigt. Man blir ledsen. Jag har så svårt att släppa det. Jag vill att det ska vara som förr, fast om jag fick behålla de vänner jag har nu, för dom älskar jag. Är givetvis fruktansvärt glad att jag har de vänner som jag har. Tack för att ni finns!! Ni är guld!
Äh, man är så patetisk, blödig, lipig och jobbig...
Får nog gå och rensa ut mina tankar uppe på motellet, göra lite läxa och snacka lite skit, det enda rätta. :)
Bye bye..
Varför vågar man inte?
Tankarna fortsätter att snurra runt, mer och mer, fortare och fortare...drygt. Jag vill så gärna, så mycket, men det blir så lite och bara skit av det. Varför kan man inte bara säga till folk precis det man vill? Nä, för man vågar inte, men är rädd för vad svaret skulle bli, få ett "nej", eller att dom ska ta avstånd. Jag hatar att göra folk ledsna, arga, besvikna, särskilt om dom är det på mig. Man vill vara omtyckt av alla, men det går ju tyvärr inte. Så är det bara, helt enkelt.
Usch, nu kände jag att det blev lite flummigt och otydligt. Kanske det som är meningen, eller, jag vet faktiskt inte. Måste bara få ut det, vågar inte säga det direkt till dig...
Jag vet inte ens vad det är jag inte vågar säga, inget egentligen kanske. Man är bara fjantig. Men jag blev glad, du gjorde mig glad. Äh, jag vet inte, du kanske redan har nån, vad vet jag. Som sagt, vågar ju inte fråga....
Kärlek är ett jävla påhitt..
Jag önskar att jag var mer modig. Att jag sa precis vad jag tänkte och tyckte, att jag inte brydde mig så mycket om vad folk sa, tyckte eller tänkte. Men så är ju inte fallet. Jag bryr mig alldeles för mycket om andra och vad dom tycker, så jag vågar helt enkelt inte. Fan!
Ja ja...det löser sig väl. Det blir nog bra. Mitt motto är ju ändå att man bara lever en gång. Då borde man våga mer, försöka mer. Jag borde leva mer efter det, även om jag är mycket bättre på det nu än vad jag har varit, så kan man ju alltid bli bättre. Och det ska jag bli.
Jag har druckit kaffe idag med, mycket trevligt, och gott faktiskt. Men jag var ju givetvis tvungen att ha socker i. Eller kanske, att ha kaffe till sockret, som dom sa. Men så mycket socker hade jag faktiskt inte. :)
Hoppas vi kan göra om det snart igen, fika alltså. Himla trevligt måste jag ju säga, och inspirerande med för den delen.
Som vanligt ska jag gå och göra läxa nu och fundera på var jag kan få tag på fyra tusen nånstans. :)
Bye bye..
Tänker..
Nu är jag trött på att vara ensam. Jag vill också ha nån....nån att hålla om, nån att bry sig om, nån som bryr sig om mig, nån att älska... Jag vill ha nån att spendera tid med. Kolla film en regnig höstkväll. Mysigt.
Men icke, det ska ju tydligen va skitsvårt. Men det kommer kanske, en dag hittar jag också en partner...
Kärlek är krångligt, men underbart när det är bra.
Men tankarna har satts igång. Jag tänker för fullt...och känner..men vad? Det vet jag inte. Vågar inte heller tillåta mig att känna efter helt. Man vet ju aldrig, och palla bli sårad..igen. Jewla skit.
Men man måste väl våga bli sårad för att hitta den rätta. Det är bara att slänga sig ut, blotta sig själv och hoppas på det bästa.
Kille eller tjej...tjej eller kille... vad spelar det för roll? Kärleken är könslös!!
Ja, man kan nog säga att jag är lite förvirrad. Hmmm.. Men det ska nog gå bra. Än har jag inte gett upp hoppet, det finns nån för alla. Mycket tankar och funderingar. Får nog sova en stund och vila hjärnan...
Bye bye..
Lite tankar..
Men man vill ju finnas för sina vänner även när allt e bra. Men det är svårt..man hörs inte av, man ska ses, men det blir inte så. Vänner träffas utan att höra av sig...man blir ledsen. Äh...patetiskt, från min sida.
Har träffat en vän idag som jag inte har träffat på jättelänge. Det va sjukt kul att sitta och prata med henne. Jag räknar oss som vänner, fast vi inte känner varann så väl. Så jag hoppas att hon oxå räknar oss som vänner, annars ..... ja, det va ju tråkigt för mig då..
Ska testdricka kaffe på torsdag, får se hur det går, men ser fram emot det. Får jag bara ha socker i så ska nog gå, det ska ju tydligen va asgott kaffe, så vi får väl se. Lovade mig själv att aldrig börja dricka kaffe, men va fan..tycker jag att det e gott så skit samma. Längtar lite till torsdag...
Tankeverksamheten är igång...för fullt...
Nu ska jag återgå till läxläsandet. Jag pluggar på komvux till undersköterska. Vi hade vårt första prov igår, i medicinsk grundkurs, hoppas det gick bra. Är sjukt nyfiken på hur det gick, så jag hoppas vi får tillbaka provet på måndag iallafall. Är inte så pepp på att göra mer läxa nu, men jag får väl vara duktig då..
Bye bye..
Japp...
Jag ska försöka uppdatera så ofta som möjligt. Det händer nog inget intressant i mitt liv, men det känns bra att få skriva av sig lite..spy ut sina känslor.
Hoppas ni gillar det.
Bye bye
